Den 28 juli 1797 utfärdade Lagmansrätten en dom angående byggande av ny prästgårdsbyggnad. Samtidigt beslöts att flytta hela prästgårdskomplexet från den dåvarande platsen, ca 50 m längre norrut.
Byggandet av prästgårdens karaktärsbyggnad torde ha påbörjats våren 1798. Entreprenör för bygget var tidigare häradshövding Jonas Palm, vars namnschiffer ännu pryder västra gavelröstet. Vem som var murmästare är tillsvidare inte känt, inte heller varifrån teglen togs. Två större tegelbruk fanns, vid Kastelholm och Bolstaholm, men mindre tegelbruk fanns bl.a. i Lemland. Kyrkoherde var nytillträdde Carl Magnus Jung.
Byggnadens planritning är den typiska sexdelade, eller karolinska, enligt 1723 års resolution.
Karaktärsbyggnaden målades ljusgul, på puts, med vitriol och kalkvatten. Stenfoten var mellangrå och hörnen målade i schackrutsmönster i svart/vitt. Taket var s.k. vedtak målat med en blandning av rödfärg och tjära.
Taket förnyades 1877 då man köpte taktegel från Stockholm.
Lemlands prästgård har renoverats i olika omgångar, t ex år 1833, 1850, 1871 och 1916, utan att byggnaden förlorat sin ursprungliga karaktär. Ända till 1950-talet hade husets interiör inte blivit förändrad i större grad. Byggnadens yttre utseende förändrades först år 1880 då en veranda i i trä byggdes på den norra gårdsfasaden. År 1954 uppfördes, på norra sidan, den nuvarande gårdsflygeln, som ritades av Viktor Häggblom och byggdes i sten. Vid tillbyggnaden genomfördes också en större restaurering av karaktärsbyggnaden. Den senaste restaureringen ägde rum år 2007.
Historik
Lemlands prästgård, Skoglund, har till idag bebotts av tolv ordinarie kyrkoherdar. Den nuvarande kyrkoherden bor där med sin familj och är den trettonde i raden. Mer om de olika livsödena kan man läsa i boken ”Lemlands prästgård genom tiderna”. Boken är utsåld, men finns på biblioteken.
Under 1808 -1809 års krig kom Lemlands prästgård ofrivilligt att bli skådeplats för några historiskt betydelsefulla händelser. Gustaf IV Adolf ut såg byggnaden till sitt högkvarter och bodde här från den 8 oktober 1808 till 1 november samma år, då han på sin 31:a födelsedag lämnade Åland och avreste med ”Amadis” till Stockholm.
Från sitt högkvarter utfärdade kungen två viktiga order, den ena ödesdiger för ålänningarna och den andra för kungen själv. Den förstnämnda var riktad till länsmannen i Kumlinge, daterad 23 oktober, med order om omedelbar evakuering av befolkningen i Kumlinge, Brändö och Sottunga. Där efter skulle bebyggelse och skog brännas, allt i syfte att försvåra ryssarnas väntade fälttåg under våren 1809. Denna order verkställdes av överbefälhavare Peyron 27-30 januari 1809. Åtgärden innebar ett chockartat uppvaknande för ålänningarna och en helomvändning i deras tidigare starka lojalitetskänslor för kungen som en symbol för moderlandet, för vilket de rest sig under bondeupproret 1808. Den andra ordern var utfärdad 12 oktober 1808 och innebar upplösning och degradering av gardescorpsen i Finland vilket medförde att 120 högre officerare fråntogs rang och därmed sammanhängande heder och förmåner. De i Lemland stationerade befälen inledde en konspiration, man lejde en fänrik Blå och gav honom i uppdrag att skjuta kungen medan kungen befann sig i sitt sovrum (prästgårdens sydvästra kammare). Modet svek attentatsmannen, men kungen fick ändå ta konsekvenserna av sitt handlande, nästan på dagen 5 månader senare. Den 14 mars 1809 ägde en statskupp rum i Stockholm som en direkt följd av ordern, och Gustaf IV Adolf avsattes och fängslades.
Efter den ryska segern 1809 och besättandet av Åland, blev Lemlands prästgård högkvarter för en rysk styrka. Ingenting är känt om vilka som bodde där eller hur länge vistelsen varade, men besiktningsprotokoll från 1813 och 1828 och 1833 talar om skadegörelse. Bland annat var kakelugnarna förstörda, golvtiljor måste bytas, staketet var nerrivet och trädgården skövlad m.m.